Illamående har jag varit sedan vecka 11 och under de senaste 3 veckorna var det som värst. Illamående typ hela tiden, springande precis innan jag skulle åka till jobbet varje morgon. Har sluppit spy på jobbet även om jag blev illamående ofta, men på kvällen var det dåligt igen och jag har haft svårt att laga middag eftersom oset bara inte har funkat. Idag, för första gången på länge känns det hyfsat. Man vågar knappt säga det. Istället märks det tydligt att magen växer och att den lilla tjejen där inne kräver mer och mer plats. Det rör sig ofta och jag märker tydligt att det spänner, lite känsla av mensvärk nästan. Vissa dagar är magen stenhård som en fotboll, andra lite mer avslappnad. Det är rätt häftigt hur kroppen fungerar och utvecklingen sker. I morgon är det dags för andra ultraljudet. Tydligen ska inte en barmorska utföra det, utan samma överläkare som gjorde fostervattenprovet. Dubbelkollade i början av veckan eftersom jag ville säkerställa att jag inte fick samma
Igår kom jag hem, parkerade bilen och gick förbi brevlådan som alla dagar när jag kommer hem. Även om posten numera bara kommer varannan dag kollar jag alltid. Inte minst för att jag faktiskt inte vet vilka dagar den kommer och vilka inte. Märkligt... Hur som helst låg ett brev från Landstinget Östergötland i brevlådan. Hjärtat hoppade två slag extra. Var detta brevet vi väntat på??? Var det beskedet??? Snabbt med hela luntan av post och reklam gick jag in och sa glatt till min sambo att "Nu tror jag det har kommit!". Jag öppnade fort och där stod det: Jag fick hålla mig i stolen framför matbordet som jag stod vid. Tårarna bröt ut. Jag sa "Allt är okej, inga kromosomavvikelser och det är dessutom en tjej!" Jag bröt fullständigt ihop av lättnad och av glädje. All oro och sorg, magont och nervositet bara rann av mig. Ett underbart besked! Självklart dokumenterades allt i familjechatter på Messenger och jag ringde min närmsta familj. Det var absolut lycka